MammaMadelene

Nu har jag minsann gjort klart en uppgift av sommarkurserna. Kriser fick det bli. Jag trodde att det var en liten uppgift men det slutade med att det blev 4 sidor, hmm. Hoppas läraren blir nöjd iaf. Som sista deluppgift ville dom att man skulle skriva om ett fall antingen om man vatt med om ett själv eller fick man hitta på. Jag valde att skriva om min olycka, om min krisbearbetning. Det är första gången jag gör detta på nästan 3 år. Jag kan inte annat än att erkänna att det var jobbigt. Jobbigt att se allt nerskrivet på en datorskärm, att inse hur mycket han faktiskt ställde upp för mig för att det sen skulle bli såhär. Det var ingen lätt period för varken mig eller han. Han var stark på sitt sätt och jag på mitt men vi var nog aldrig tillräckligt starka. Jag är glad över vad vi skapat ihop och jag är glad att jag kommer att ha många chanser därför att uttrycka min tacksamhet för allt han gjort för mig. En dag kommer jag att göra det, när det blir läge till det. Han har rätt att veta att jag är tacksam och alltid kommer att vara det. För detta förblir han speciell för mig!

Men nu ser jag, jag har startat ett nytt liv, Äntligen. Jag har kommit vidare och jag kan lägga allt detta bakom mig. Jag visste innan att en kris kan vara länge men att inse att man själv levt i en kris i näst intill 3 år är hårt. Den är fortfarande inte över. Jag har en bit kvar, inte en lång och jag är snart där. Men ändå.

Nog om det, nu ska jag röka och vara nöjd med att jag bara har sisådär 19 uppgifter kvar i sommar ;)